fredag 15 januari 2010

Katastroftankar


Idag (fredag den 15:e, inte torsdag som påstås ovan) hade jag egentligen tänkt lägga in en lättsinnig reflexion om modetrender. Men allt lättsinnigt blev svårt när jag tog upp morgontidningen och såg bilden från Port-au-Prince.

Det är märkligt hur man (jag) reagerar på sådant. Först chock, sorg, maktlöshet. Sedan en mängd andra tankar och reaktioner. Såhär, ungefär:

1. Chock, sorg.

2. En liksom skuldtyngd tanke på hur bra man har det, blandad med en vilja att, om det är möjligt, på något sätt hjälpa till.

3. Nästan kortslutning i skallen. Sedan tanken: Nu vill jag inte skriva något lättsinnigt i morgonbloggen.

4. Ett slags dåligt samvete även över att mina tankar blir så "egocentriska".

5.Tanken: "Det spelar faktiskt ingen roll vad som cirkulerar i min lilla skalle i just den här situationen - bara vad jag GÖR." Vad kan just jag göra? Beslut: donera pengar till pålitlig hjälporganisation.

6. Men hur göra med bloggen? Ska jag verkligen skriva om mina egna "egocentriska" reaktioner? Och så kommer den pinsamma tanken: Hurdant blogg-inlägg skriver en "god människa" i en sån här situation?

7. Mer dåligt samvete; denna gång över att jag, i detta läge, tydligen bekymrar mig om min egen "goda" image.. Se alltså hur det dåliga samvetet liksom lägger sig i lager på lager och till slut kväver varje naturlig känsla av empati eller vilja....

8. Det dåliga samvetet har nu fått en imponerande, kletig tyngd och denna tanke är nära: "Vad jag än känner och tänker är fel, jag är en äcklig egoist och borde på något vis straffa mig själv, så att jag inte heller är det minsta glad medan andra lider. Livet är hopplöst och jag en egoistisk hycklare.

9. MEN så kommer den befriande insikten att sådana tankar absolut inte heller hjälper någon alls, och att de beror på min uppfostran, där en hel del skuldbeläggning ingick... Men är det inte märkligt: såhär knäppa och tillkrånglade kan reaktioner och tankar bli hos en person - helt enkelt på grund av en skuldbeläggande uppfostran! En person med mera naturligt och fritt känsloliv reagerar troligen istället bara med empati och handling...

10. Tanken kommer till mig att jag kan lägga in alla dessa funderingar i bloggen och dessutom en länk till en bra hjälporganisation.

11. Och då reflekterar jag som så: "Jag vet att läsare kan bli irriterade över allt nät-tjat om donationer. Lägger jag in länken, kanske det uppfattas som om jag tycker att folk MÅSTE ge. Vilket känns extra påfrestande om man faktiskt behöver sina pengar själv."

12. Beslutet blir att lägga in länken ändå (nedan). Betyder inte att någon "måste" något. (Och självklart finns det andra organisationer att ge till men jag slår gärna ett slag för AVAAZ igen)

13. Den "lättsinniga" posten utlovas en annan dag. Kanske söndag kväll.

https://secure.avaaz.org/en/stand_with_haiti

4 kommentarer:

  1. En hel del har inställningen att folk donerar pengar för att det ska lätta sitt dåliga samvete och därmed må bättre. Men min åsikt är att det är mer positivt att känna glädje och må bättre av att ge än att inte ge.

    SvaraRadera
  2. Det finns många teorier om människans empati...en del säger att människor, även när de hjälper andra, agerar utifrån "egoistiska motiv" (dvs just detta att man själv mår bättre av att hjälpa andra skulle då även det kallas "egoism"). Så som den globala situationen ser ut idag, hjälper det oss kanske inte så mycket med en massa intellektuella teorier... saken är väl den att utan empati och helhetstänkande går mänskligheten under - vare sig vår FÖRMÅGA till empati beror på ditt, eller datt. Finner man frågan om empati intressant är det inspirerande att läsa exvis Martin Buber ("Jag och du"). Ur ett lite annat perspektiv är Lasse Bergs "Gryning över Kalahari" givande. Jag har nu just börjat läsa Folke Tersmans "Tillsammans - en filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat". Verkar också intressant.

    SvaraRadera
  3. Att skylla på att man är egoistisk och hycklande när man bidrar med pengar etc är säkert mest en ursäkt för att inte göra något. Vanmaktskänslor över att problemen är så stora, eller i vissa fall brist på empati, förklätt till ett moraliskt ställningstagande.
    Jag undrar hur sådana människor ser på läkare, sjuksköterskor, personliga assistenter, psykologer etc. Skulle deras kamp för att ge människor en drägligare situation förtas av att de kände sig tillfredsställda av att hjälpa?

    SvaraRadera