fredag 19 mars 2010

Ord, ord, ord...


Livet är fullt av paradoxer. EN sådan handlar, för mig, om ord. Mitt yrke är att vara, hur ska vi säga, PETIG med ord. Jag väger dem på guldvåg. Och så ska det vara - annars inga böcker.

Problemen börjar när jag försöker tvinga in andra i samma petighet. Jag blev påmind om det när jag häromdagen, tillsammans med en annan person, skulle förbereda en presentation vi ska hålla tillsammans. Jag började genast ha synpunkter på min medpresentatörs tänkta ordval, och såg snart ett välbekant pressat uttryck i hans ansikte. Något liksom slocknade...

Jag säger strängt till mig själv: "Kom ihåg att ord är otillräckliga, du bör vara medveten om det. Bli inte som en husbyggare, som inte upplever det vackra trädet för att det bara får honom att se det som golvplankor."

Ja, ord är inte allt. De kan vara det som befriar - men också det som stänger in och begränsar. Livet är mer än ord; jag blir påmind om det varje gång jag träffar en särskild och underbar flicka "med särskilda behov", som bara kan säga några få ord men har en otrolig förmåga att kommunicera och beröra - ja, förlösa - andra med sin känslostyrka och fysiska närhet.

Å andra sidan: i vissa situationer kan vårt sätt att använda ord vara det som skapar - eller löser upp - konflikt och aggression. Det är därför jag intresserar mig för Nonviolent Communication (www.friareliv.se).

Slutligen, apropå både gårdagens (om brev) och dagens tema: en gång fick jag brev från en låtskrivare som ville använda delar, dessutom omtolkade, av texter han hittat i mina böcker som texter till den egna musiken. Han var redan på väg in i studio, men nån hade antytt att ett tillstånd från mig kunde behövas. Ärligt talat hade han gjort rena pyttipannan av mina texter, och hällt sin egen ketchup över anrättningen. Jag undrar vad han hade sagt om jag hade handskats på samma sätt med musik: "Jo hörrö, jag håller på och spelar in din låt här, men jag kör den i lite olika takt, och här lägger jag in ett d för det låter gladare än d moll. Ja vill känna mej friiii!"

Grejen är väl att ibland MÅSTE man vara petig, ibland öppen. Gäller bara att veta när. Jag läser just korr på höstromanen och säger HEDER åt min redaktör som är nästan petigare än jag - vilket jag hoppas gör att hon har tålamod med MIN petighet.

Böckerna på fotot ovan innehåller viktiga ord som jag känner att jag vill läsa - men just nu behöver jag undslippa ordens tyngd och ägnar mig istället åt bloggande. Och åt att fotografera vissna tulpaner, som kan vara helt otroliga, ibland blir de vackrare än de var som nyutslagna..

1 kommentar:

  1. Jag är en slarver med ord, både verbalt och i skrift - jag lever på innehållet och skulle behöva en dos petighet...
    Vilken tur att jag känner människor som tittar på det jag skriver, och ibland är omöjligt jobbiga med mig, då jag annars skulle ta "talskrift" till en helt ny nivå.
    Lagom är väl ibland bäst....

    SvaraRadera