En del dagar känns det som om min hårddisk har kraschat. Den i huvudet alltså. Det är inte de kreativa projekten som åstadkommer det, tror jag, utan allt det där småa man ska hålla reda på. Koder. Papper. Och allt det där praktiska som jag skjuter upp. Ibland tänker jag att den kreativa processen är som ett slags skidåkning. För att fungera måste den ha någorlunda långa raksträckor. Och plötsligt är hela arbetsdagen intecknad av lunchmöten, mail, blanketter, mobilsamtal, det-där-man-lovade-att-göra-för-en-vecka-sen, avlopp som måste rensas och så vidare. Ändå vet jag att jag är priviligierad som kan syssla med det jag har fallenhet för, och lust till. Men, som sagt, när den här tomheten uppstår i skallen så undrar man om den kommer sig av trettiofem år som "egen företagare"... och frågar sig hur man ska hålla reda på alla papper, koder, etc etc om tio år till. Ibland försöker jag slå in mitt mobilnummer som portkod...
I alla fall. Det var inte vad jag tänkte skriva. Jag tänkte fira att jag kom över min prestationsnoja och använde min (faktiskt mycket älskade) gitarr för första gången på länge, till att leka med egna tolkningar på två gamla sorgliga ballader, "The Three Ravens" och "She Moved Through The Fair". En sak jag alltid plågar mig med är nämligen att allt jag gör måste vara Alldeles Speciellt. Egna låtar. Krångliga ovanliga ackord. Vilken skön känsla att sjunka in i gamla folkballader med vackra enkla ackord. Utan prestationsnoja... puh...
En annan sak att glädjas över: VASHTI BUNYAN kommer till Södra Teatern i Sthlm i maj! Underbar singersongwriter. Men nu måste jag upp till förlaget för morgonmöte; mer en annan dag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar