tisdag 20 april 2010

"Förnuft och känsla"



Jo... för en tid sedan var det ju en liten diskussion om "förnuft och känsla" i kommentarerna här (se posten "Vara varg"). Och jag undrade om inte människor la in väldigt olika saker i begreppen, i synnerhet i begreppet "förnuft". Så sen dess har jag funderat på olika tolkningar av begreppet "förnuft", och även på vad jag själv har för syn på detta med "förnuft och känsla", och de eventuella motsättningarna dem emellan.

Vad menar man alltså med "förnuft", när man använder begreppet i vardagligt tal? Det är ju ett stort och vagt begrepp, ungefär som "kärlek" och "tro". Man har en känsla av att man vet vad sådana grundläggande begrepp betyder, men gör man det, vid närmare eftertanke? Jag tycker det är fascinerande att se hur godtyckligt man använder sådana stora ord, och att upptäcka att man egentligen sällan preciserar vad man menar med dem - det är spännande att kolla upp sådant med sig själv och andra, och det underlättar kommunikationen om begreppen, som sagt.

Jag kan tänka mig några möjliga tolkningar av "förnuft".
1. "Sunt bondförnuft", dvs ungefär "förmågan att utifrån livserfarenhet, grundning och nykter iakttagelse (snarare än akademisk bildning) dra vettiga slutsatser och handla konstruktivt".
2. Den typ av intellekt (kartritarintellekt) som hyllades under upplysningstiden (förment "objektivt" och glatt bortseende från att observatörens observation i hög grad berodde av hans/hennes inlärda synsätt, kultur etc). Här ses vetenskapliga iakttagelser (materiellt mätbara sanningar) som "verkligare" än den rent upplevelsemässiga "inre" verkligheten; som om det vore nödvändigt att välja mellan de två. Fortfarande förvånande populärt....
3. "Förnuft" som motsats till "känsla". Att agera i enlighet med förnuftet skulle då vara t ex att bortse från att följa egna känslomässiga impulser till förmån för vad som i långa loppet tycks vara bäst för samhälle, familj osv.
Och det finns säkert flera andra tolkningar.

Men: vad har då jag för relation till uttrycket "förnuft och känsla"? Förvånad upptäcker jag, att jag knappt har någon relation alls till det. Det går inte att applicera på min livsupplevelse, eller på de situationer jag upplevt som dilemman. Jag kan se att jag i vissa situationer upplevt en motsättning mellan min längtan och något man kan kalla min inre kritiker ( internaliserad uppfostran, rädsla, skam) men den inre kritikern kan man väl inte kalla för "förnuft"?

Till slut kommer jag på att jag lättare kan relatera till "motsättningen mellan önsketänkande och magkänsla". Det har jag upplevt en hel del av i mitt liv: alltså att man känner på sig att man inte bör ge sig in i vissa möten, situationer, projekt etc - en inre "röd lampa" lyser - men eftersom man har en bild av hur saker och ting (eller man själv!) "bör" vara, så tränger man bort magkänslan. Visst kan man lära sig något av sådant - men det kan ju bli dyrköpta erfarenheter.

Livet har lärt mig att lita mer på magkänslan, försöka titta på vad den signalerar om, och unna mig lite eftertanke och efterkänsla innan jag hoppar in i saker. Det fanns en period av mitt liv när jag tyckte att "bara för att jag är rädd för det här, måste jag utmana min rädsla och göra det ändå". Men då är det ju bra att se på om det man tror sig uppnå genom att handla så, kommer ur ett "borde" eller ett "vill" - vad tror man det ska ge? Är det realistiskt? Eller försöker man förverkliga något slags pressande idealbild?

Kunde skriva vidare om sånt här rätt länge men jag börjar känna mig snusförnuftig så nu slutar jag. Med att säga att allt det här mest bara är associationer. För läsaren att fläta vidare på, om han/hon vill....
Ps. Den som vill ta del av spännande text kring intuition/intelligens/syntes kan med fördel läsa A.H Almaas bok "Brilliancy" eller för den delen annat av honom, dessvärre är det mesta inte översatt men några av hans böcker är det... bara att googla....

2 kommentarer:

  1. För mig är nog "förnuftet" vår rationella sida (men sedan kan det ju i sin tur ha nyansskillnader från person till person, och från situation till situation - som tur är mänskan just så irrationellt rationell ;-). Min alldeles personliga känsla är att åtminstone min rationalitet gärna kliver fram och tar kontroll och domderar lite. Medans min känsla är en ödmjuk varelse, som kanske är lite för lite domderande (vilket ju för en känsla förstås är helt otänkbart). I mitt ystra "känslans seger över förnuftet" (om vargar), så var det nog mycket av den personliga känslan kring ämnet som pyste ut (förutom att jag har "mött" en livs levande varg på ett oväntat ställe, på en stadsgata, och det satte hela rationaliteten ur spel, en mycket speciell känsla). Idealet är förstås när känsla och förnuft är helt överens. Men det är bara mitt rationaliserande kring det hela, förstås. ;-)

    SvaraRadera
  2. Hej, Nilla och Inger, verkar som om vi missforstod varandra darborta pa den andra blogposten. Jag haller med dig, i mycket, personligen sa ar det ofta ett sorts kaos som bade ar skrammande ibland och ganska sa bra och kreativt ibland och jag vet inte alltid vad man ska kalla de olika impulserna. Later val lite som det som Inger skrev om... :-)

    Kalasklas

    SvaraRadera