onsdag 28 april 2010

Friluftsupplevelse







Gjorde en utflykt till ett av Stockholms friluftsområden och fann i en ganska undanskymd vrå en liten buss med personal som gjorde en insats "för en trevligare miljö". Den trevligare miljön stank och fradgade på ett ganska giftigt sätt.

Jag fick en egendomlig känsla av sorg och rädsla. Jag menar, jag kan verkligen förstå folk som blir upprörda när hus, och även konstverk ibland, är fullklottrade med fula slarviga tags - men är gamla betongkonstruktioner verkligen trevligare utan graffiti? Var den borttagna graffitin mycket grov och provocerande? (fotot längst ner är taget på ett ännu mer otillgängligt ställe där det verkar som om den får vara kvar.)

Ja, jag förstår att det här är komplicerat. Vem ska bestämma vad som är fult och vackert i ett strövområde? På vilka grunder fattas besluten? Jag tror det som väcker sorg och rädsla i mig är principen: "Gör det störande osynligt så finns det inte". Sudda sudda bort din sura min.

En gång i tiden, när Niki de St Phalles skulpturgrupp "Paradiset" stod på mer synlig plats på Skeppsholmen, bildades en aktionsgrupp som krävde att den skulle flyttas (det skedde ju även, så nu står den mindre synligt, närmare Moderna Museet). Jag träffade då en person som funderade över om det inte vore en bra idé om han och några till ryckte ut en natt och sprutmålade de färgglada skupturerna grå. Vad som skulle ha blivit trevligare av det begriper jag inte, men jag antar att den "primitiva" sorg och rädsla som rörde vid mig då jag såg den giftigt fradgande, nakna betongen i friluftsområdet var något slags undran över hur "färgglad" man själv kan vara innan någon person som längtar mycket efter trygghet kan få lust att sprutmåla en grå.

Någonting om var gränsen går mellan princip och öppenhet, mellan lydnad och empati, mellan övervåld och pragmatisk besinning. Svåra frågor. Kanske också för dem som jobbar med "sanering" av ett eller annat slag? Kanske för alla som "bara gör sitt jobb"? Kanske för alla?

1 kommentar:

  1. Det här är svårt. Själv är jag en selektiv klotterälskare - smarta, roliga, tankeväckande eller välgjorda bilder på våra offentliga väggar är kul (eller t o m tänkvärda ord som sprejas - minns "död stad" på en vägg i Klara en massa år sedan). Önskar t o m att vi hade en svensk Banksy. Men de värdelösa, fula tagsen som dess värre är vanligare ger jag inte ett skvatt för. Får man vara sån? En vän till mig kommenterade min inställning med, att jag inte kunde vara både och, "gillar du en sorts klotter måste du gilla allt". Själv är jag inte säker på det....

    SvaraRadera