onsdag 30 juni 2010

Energi och en plötslig association



...och när man har tagit sig igenom motståndet och "det lossnar" så är det alltid lika häftigt! Märkligt med den där pendlingen mellan tröghet och energi, kanske behöver man den. Idag är en energisk dag. Tyvärr för den där höga livsenergin för mig ofta med sig en varnande röst som, lägre nu men ändå ibland märkbart, säger att "något hemskt kommer att hända".

Märkligt att konstatera att den röda färgen på vallmon jag valde till dagens post är densamma som på ett litet leksakspiano som jag kastade mig över hemma hos en kompis som fyraåring... det var hennes födelsedagskalas men jag bara glömde allting annat inför hänförelsen i att gå upp i ljuden från tangenterna; för mig var det att vara i total extas. Jag minns fortfarande hur det kändes.

Tyvärr spelade jag så intensivt att det lilla pianot gick sönder. Och så tystnaden efteråt, min mammas skam och oändliga ursäkter....

Innan jag skaffade mina gitarrer drömde jag en natt att jag skulle gå genom en dörr - men där på tröskeln låg en röd, lackblank gitarr som verkade vilja mig något. Precis samma färg som leksakspianot.

Piano spelade jag, med stor olust, i min uppväxt. Jag har aldrig lyckats skaffa mig ett fritt förhållande till pianot, även om jag gillar pianomusik.

Men gitarr blev en bra lekkamrat.

Detta apropå hög livsenergi och känslan av att den kan föra med sig något oönskat....

3 kommentarer:

  1. Vill bara säga att du är en av mina största förebilder sedan tidiga tonåren. Tack för allt fantastiskt du gjort och gör.

    SvaraRadera
  2. Vilket underbart inlägg! Här har du en annan misslyckad pianist. Jag fick (som 6-åring eller nåt) en fin liten miniatyrflygel (tänk tangenter för en oktav). Jag tyckte den var så fin att jag knappt vågade spela på den. Bara lite. Så efter bara några dagar såg jag en tvestjärt kräla in bakom tangenterna, under hela lådan liksom, oåtkomlig. Förskräckt ställde jag det lilla pianot på balkongen och inväntade att tvestjärten skulle krypa ut. Men dagarna gick, och hur skulle jag kunna veta om det äckliga lilla djuret verkligen hade lämnat flygeln, eller om den fanns kvar... Aaaarggh, en sorglig morgon stod jag inte ut längre utan dumpade jag konsertdrömmarna i soptunnan. (Pianist blev jag förstås aldrig, men vissa dramatiska tendenser besitter jag än!)

    SvaraRadera
  3. "Oh piano, thou art sick; the invisible worm has found out thy heart of crimson joy."

    SvaraRadera